Jag skulle ha skrivit igår, men tiden bara sprang iväg. Nu är det onsdag och jag har en arbetsdag utan yogaundervisning framför mig. Jag är lite nervös för tillfället. Det är många beslut som skall fattas och jag känner mig rädd för att göra fel. Jag har gett mig in i en bransch som jag inte känner till när det gäller mitt skrivande och jag har inte någon i min närhet att fråga. Många tankar snurrar i mitt huvud och det är svårt att hitta strukturen i sådana situationer. Jag skulle kunna backa och dra mig ur, ta ett steg tillbaka och välja en annan väg, men jag vill ju så gärna publicera mina böcker, så jag antar att jag måste fortsätta framåt.
Jag är nära att skriva på ett avtal för min motivationsbok för elever och studenter. Ett mål jag har haft i fem år. Ett mål som finns på min “vision board” som jag tittar på varje dag. Ändå känner jag mig orolig och rädd. Glädjen som jag trodde skulle finnas, finns inte där. Förmodligen är det för att det fortfarande är en lång väg att gå fram tills dess att håller boken i min hand. Rädslan blir ett sätt att skydda mig från besvikelsen om något skulle gå fel, så jag får acceptera att den är där och fortsätta framåt trots närvaron av den.
Den här veckan jobbar vi vidare med inversioner i yogan. Jag är rädd när jag står upp och ned i handstående. Inte när jag har väggen som stöd, men när jag försöker på golvet. Jag vet att mina armar bär mig och att jag har balansen, men trots det vågar jag inte släppa. Det är lite som med skrivandet också och den situation jag befinner mig i. Skall jag våga skriva på avtalet? Skall jag våga satsa mina sparpengar? Skall jag våga ställa mig på händer utan stöd? Skall jag riskera att falla? Litar jag på att jag har förmågan att resa mig upp om mina armar inte skulle orka?
Det lustiga i allt det här är att vi skapar en illusion av säkerhet i livet, trots att det aldrig finns några garantier. Vi lurar oss själva att vi “sitter säkert” och att vi har förmågan att kontrollera allt, när vi istället borde inse att hela livet är en enda stor risk och att det är okay att det är så, för någonstans finns det en mening med det som händer. Jag har svårt att acceptera min oförmåga att kontrollera allt, men jobbar på det och ett ypperligt sätt är genom handståendet. Jag är fortfarande vid väggen, men har kommit en lång väg bort i från den och snart hoppas jag att jag vågar hela vägen ut på golvet. Tills dess övar jag, långsamt och enträget.
Ha en fin onsdag!
Namaste,
Johanna
Leave a Reply